Om Kolens bildningssätt


Ur Teknisk Tidsskrift 18 juni 1932:

Norrköpings Polytekniska förening
sammanträdde den 22 april under ordförandeskap av
stadsingenjör John E. Petterson. Sedan vederbörlig
protokolljustering ägt rum lämnades ordet åt aftonens
talare, civilingenjör Hilding Håkanson, Djursholm, som
höll ett föredrag om "Kolens bildningssätt".

 

Inledningsvis framhöll föredragshållaren, att kolets
för närvarande viktigaste användning är som bränsle,
men att vi nu stå i början av en period för
tillgodogörande på annat sätt av detta material.

Med kol avsågs ej här det kemiska grundämnet kol,
utan de i naturen förekommande brunkol, stenkol och
antracit m. m., vilka utgöra kolhaltiga föreningar,
innehålla syre- och väte- samt dessutom i mindre mängder
kväve- och svavelföreningar.

Utforskandet av kolens tillkomst är en av geologiens
och kemiens svåraste uppgifter, och icke minst under
det senaste årtiondet har mycket vetenskapligt arbete
presterats för att av gammalt och nytt på området länka
samman den utvecklingskedja, som, sedd under den
moderna vetenskapens synvinkel, kan visa oss, hur
kolbildningen med största sannolikhet tillgått.

Ända till för kort tid sedan var man enig om, att det
stenkolsbildande materialet under processen i jordens
innandömen varit underkastat förändringar, vid vilka
en långt driven torrdestillation under tryck medverkat,
och man ansåg, att den geologiska formationens ålder
skulle vara en måttstock på, huru långt kolbildningen
framskridit.

Denna åsikt står sig emellertid för närvarande icke.
Det har visat sig att kemiska mer än fysikaliska krafter
haft inflytande på kolbildningsprocessen. Kemiska och
mikroskopiska undersökningar ha nämligen visat, att i
stenkolen ämnen kunna påträffas, såsom hartser,
polymeriserade fettsyror, sporer m. m., som aldrig ha rönt
inverkan av höga temperaturer.

Flera teorier för kolbildningen ha framlagts. Så har
t. e. Mc Kenzic Taylor visat, att råmaterialets, här
vedens, användning börjat med en biologisk process.
Under denna har vedens .cellulosa icke varit nog
motståndskraftig utan sönderdelats i vatten, kolsyra och
metan, medan ligninet överförts till humussubstans, dvs.

brunkolets grundsubstans. En del därav har senare
under inflytande av geologiska processer, framkallande
måttliga tryck- och temperaturstegringar, nått en
jämförelsevis snabb sönderdelning med det slutliga
resultatet, att huminsubstansen fullständigt överförts till
humuskol. Under samma period har vedsubstansens
hartser och vaxartade beståndsdelar, som under
brunkolsbildningen blivit oberörda, omvandlats dels till
olösliga, icke smältbara hartsprodukter och dels till
högmolekylära kolväteföreningar. Denna teori gäller dock
icke för alla kolslag.

Flertalet kol visa en bandstruktion. Ett skikt består
av svart, glänsande material, som liknar harts eller
stenkolsbeck, och som i tyskspråkig litteratur benämnes
"vitrit". Detta kol bildar en homogen, amorf massa,
vilken man har anledning tro ha uppstått vid stelnandet
av ett flytande system.

Ett annat skikt består av en strukturlös, mörkbrun
massa "durit".

Den tredje beståndsdelen benämnes "fusit" och kan
många gånger bilda isolerade skikt av upp till 50 mm
tjocklek. Ofta kan här växternas anatomiska struktur
tydligt urskiljas, och ej sällan påträffas hela stycken av
kvistar och växtdelar, som se ut, som om de vore förkolade.

Fusiten är en fullkomligt svart, matt substans, som
vid beröring sotar ifrån sig. Bildningen av detta ämne
har helt säkert försiggått enligt ovan beskrivna Mc
Kenzic Taylors teori.

Föredragshållaren beskrev sedan mera ingående de
bakteriologiska och kemiska processerna vid kolens
bildande i forna torvmossar, vid sjöstränder med rik
algvegetation, där kol av vissa speciella egenskaper bildats,
och andra ställen samt berörde vidare fyndplatser och
fyndomständigheter vid nutida sjöar, där än idag inför
våra ögon samma processer fortgå, som i urtiden inlett
bildning av kol av de särskilda slagen.

Till sist nämndes också några ord om kolens
användning. Alltid förr och i mycket stor utsträckning nu
användes kol uteslutande för utvinnande av värme, medan
alla i kolet befintliga kolväten och andra föreningar,
som utgöra värdefulla kemiska utgångsmaterial,
tillintetgöras. Detta är i själva verket ett oerhört slöseri,
som väl förr i tiden med dess bristande kännedom om
materialet var nödvändigt, men vilket nutidens
vetenskapsmän och ingenjörer måste, så långt möjligt är,
söka begränsa.

Sedan ordf. avtackat föredragshållaren för det
intressanta och synnerligen värdefulla föredraget, var den
mera allvarliga delen av sammanträdet slut, och
deltagarna bänkade sig till supé och nachspiel. K. L–m.

««« Tillbaka
Publicerad: 2012-01-16